Tre finner meningen med livet

Finns det hopp för de fattigaste i Afrika?

Text: Joachim Stokstad

Absolut - det inser man när man möter Bernt, Kjell och Ole som har dragit igång ett sjukhusbygge mitt ute på massajstäppen i Tanzania.

Så här började det 

Men låt oss ta den smått fantastiska historien från början. En tidig morgon för 2003 var Bernt Johansson på promenad med hunden. Han kände lycka och tacksamhet över livet och undrade för sig själv vad han kunde göra för Gud i gengäld. Då hör han en inre röst som säger att han ska bygga ett sjukhus i Tanzania.
- Fan, jag visste inte ens var Tanzania låg, säger Bernt i dag. Och jag tänkte att om jag berättar om det här för mina polare, då kommer de att tro att det har brunnit i proppskåpet på gubben.
Ändå kunde han inte hålla tyst. Och han mötte tvivel. Men också motsatsen. Kompisen Kjell Åström sa bara: "Jag hänger på!"

Samtidigt, i en annan del av Sverige, hade Ole Lobulu, massaj men svensk medborgare sedan många år, kommit tillbaka från Tanzania. Han hade åkt dit för att bygga ett sjukhus i byn Lokii, där hans mor dog av sjukdom när Ole var två år och hans bror dog av lunginflammation för bara några år sedan. Men Ole hade gått in i väggen, både ekonomiskt och mänskligt. Projektet var honom övermäktigt. Ensam var inte stark.

När han på en föreläsning om missbruk fick höra om stockholmaren Bernts uppenbarelse om ett sjukhusbygge reagerade Ole direkt, och ropade: "Det där budskapet är till mig!"

Bernt, Kjell och Ole träffades och fann varandra direkt. Brödraskap. Tillsammans åkte de till det blygsamt påbörjade sjukhusbygget. Bernt och Kjell tog av den egna reskassan för att bygget skulle kunna fortskrida.

Åter i Sverige anordnade de en stödgala i Göteborg, för att få in mer pengar. Ole byggde sig samtidigt ett hus där han en gång föddes - mitt i den slummiga kåkstaden Samawari i staden Arusha, 2,5 mil norr om Lokii. För att kunna driva sjukhusbygget krävs att han är på plats större delen av året.

Fler engagerade sig 

Så här långt började fler av deras vänner och bekanta att engagera sig, både praktiskt och ekonomiskt. Och när projektet växte insåg trion att de måste bilda en stiftelse - Swetan.

En ny stödgala anordnades på Vasateatern i Stockholm i 2006. Tack vare Thorsten Andreasson i styrelsen, själv artist, lyckades man få storheter som Jonas Gardell, Mikael Rickfors och Helen Sjöholm att ställa upp gratis, och när hyran var betald hade Swetan fått in 140 000 kronor. Vilket kan låta lite när man talar om ett stort husbygge, men i Tanzania är de pengarna värda mångfalt mer. Inte bara för att arbetskraften är billigare. Det som skiljer denna biståndsstiftelse från i princip alla andra är att den inte har några som helst administrativa kostnader. Bernt och Kjell betalar sina egna flygbiljetter när de åker till Tanzania - varenda insamlad krona ska gå till bygget.

Resa till sjukhusbygget 

När vi reser till Tanzania för att med egna ögon se sjukhusbygget är även delar av Swetans styrelse på besök - Thorsten, Jöran Bengtson, Jeanine Roberts och Fred Johansson. Plus supportern Katri Forsell, och Roffe Johansson, som vann sin resa hit på insamlingsgalan i Göteborg.

Vägen till byn Lokii skulle få Vägverket i Sverige att tro att de landat i helvetet. De 2,5 milen tar i bästa fall - när det inte är regnperiod - 45 minuter med bil.
Lokii har inga gränser, massajerna är ett nomadfolk, även om man just här i norra Tanzania har börjat bli mer permanentboende. Men det är långt mellan hyddorna, kilometer, mil. Det gör att ingen vet exakt hur många som "hör till" Lokii. Fram till i dag har den heller inte haft något naturligt centrum - men det har sjukhusbygget ändrat på. Innanför murarna finns redan en liten affär med det allra nödvändigaste. Och det är här på området man samlas när det är fest och möten.

Det första som slår oss är att sjukhusprojektet är så mycket större än vad vi har förstått. Ole har avsatt nära 500 000 kvadratmeter mark. Och runt sjukhuset har han låtit plantera 5 000 bananplantor och 30 000 träd. Dels för att binda jorden, dels för att få bananträdskott, som massajerna kan få för att plantera bananträd vid sina hyddor.
Varför massajerna inte själva köper bananplantor?
- För att de kostar 20 kronor styck - vilket är en astronomisk summa för de här människorna, säger Kjell . De är så fattiga här att det är svårt att begripa. Ändå har jag aldrig mött så mycket skratt och glädje som här.
Inte heller har Kjell och de andra någonsin i livet mötts av sådan respekt som här. En gång blev de till och med hämtade vid flygplatsen av Hälsoministeriets bil med flaggor och allt. Bernt, Kjell, och Jeanine har även vid en högtidlig festceremoni upptagits i massajstammen. De vita massajerna - på riktigt. Ingen vit människa har tidigare blivit massaj.

Tacksamheten hos dessa människor som ingen annan satsar på är förståelig. För området har verkligen blivit en grön oas, omgiven av den torra, röda jorden som är typisk för stäppen, där få växter överlever.
- Jag bor ju bredvid ett grisslakteri, så jag har kunnat få gratis gödsel som jag fraktat hit med lastbilen som Bernt skänkte, säger Ole som förklaring till dem blomstrande öknen.

Lastbilen från Sverige kördes heller inte ned tom. Flaket var lastat med begagnad utrustning från sjukhus i Stockholm. Så nu står de där, sjukhussängarna märkta "Avdelning 62" och "Kasseras", jämte några trehjulingar, bord, stolar med mera. Och här finns förlossningsavdelning, laboratorium, reception, handikappanpassade toaletter, kontor, vårdsalar.

- Själv känner jag kanske mest för kvinnoavdelningen, för i dag dör många barn och mödrar här ute i samband med förlossning, säger Ole.
Han har döpt sjukhuset efter sin mamma till Mama Lokiis Health Center och området till Singapore Lokii.
- Haha, Ole besökte en gång Singapore och blev imponerad av hur rent och fint det var där, säger Kjell. Så vill han ha det även här.

En bit utanför sjukhusområdet har Ole låtit uppföra åtta personalbostäder.
- De måste bo bekvämt och en bit bort från jobbet om vi ska kunna få hit folk, säger han.
Det riktigt smarta är att Ole även har köpt mark inne i storstaden Arusha för att bygga studentbostäder. Allt överskott från hyrorna där ska betala sjukhuspersonalens löner. Ett självgående system, med andra ord, som inte självdör när biståndsgivarna en dag drar sig tillbaka.

Majskvarnen är en annan smart detalj. Hittills har massajerna fått vandra flera mil för att få majsen mald. Malningen har dessutom kostat så mycket att det knappt har varit värt besväret. Majskvarnen i Lokii är redan igång och får användas till självkostnadspris.

Sveriges ambassadör 

Sveriges ambassadör i Tanzania, Torvald Åkesson, är klart imponerad av hela projektet när han kommer på studiebesök.
- Allt bistånd kan naturligtvis inte bedrivas på det sätt som sker här i Lokii, men det här projektet är ett väldigt spännande komplement, som dessutom har den positiva sidoeffekten att det på ett konkret sätt kan visa svenska folket att bistånd behövs och gör nytta.
Biståndsrådet på svenska ambassaden, Torbjörn Pettersson, instämmer.
- Det här är unikt. Mig veterligt finns det inga andra biståndsprojekt som drivs helt utan administrativa kostnader.

Bara möjligheter 

Och kraft, det har de här människorna. De ser praktiskt taget inga hinder, bara möjligheter. Som Jeanine, yngst i styrelsen. Under sina besök här har hon slagits av hur otroligt skräpigt det är i Tanzania och har en vision vid sidan av sjukhusbygget: Att skapa ett pant- och återvinningssystem för vattenflaskor i landet. Just nu sonderar hon marknaden efter lämpliga maskiner och hon är övertygad om att hon måste få regeringen i Tanzania med sig för att det ska lyckas. Hon kommer att lyckas.

Ett lite mer udda sidoprojekt som Ole har initierat är dräkter och bollar åt Lokiis eget fotbollslag. Donerat av Bernts favoritlag Hammarby. Vi ser Lokiilagets första match i nya kläderna och det är en nästan surrealistisk scen. Tolv killar iklädda Hammarbytröjor på den röddammiga massajstäppen och en hejarklack bestående av främst tanzaniska småflickor som för full hals skanderar: "Bajen är bäst, Bajen är bäst!"
Tröjorna kan tyckas som en petitess i sammanhanget, men Ole säger att det är oerhört stort för laget:
- Dräkterna ger de här grabbarna en stolthet vi nog inte kan föreställa oss och får dem att satsa på fotbollen i stället för att driva runt och dricka.

Det finns hopp

Vad som ännu fattas i Lokii utöver personal och mer sjukvårdsutrustning är en borrad brunn och elförsörjning. Elen är lite mer komplicerad. Hur långt räcker dagens solcellsteknik? Måste man komplettera med ett dieselaggregat?
Oavsett teknisk lösning är en sak säker: Här kommer snart att stå ett fungerande sjukhus. Människor, inte bara kvinnor, kan. Ja, det finns hopp!